weneedchange.blogg.se

Häromdagen sa min far, om min mor, att hon lever i parallella verkligheter. Det var angående att hon sett 8 avsnitt av TV-serien 24 på raken. Det påståendet aktualiserade en fråga som jag brottats med mycket.

Några av mina bästa upplevelser under de senaste åren har varit förknippade med TV-spel. I vintras ägnade jag två veckor åt att vakna klockan 13, göra lite ärenden och därefter sitta och spela GTA 5 till 4, eller 5 ,på morgonen. Samma sak hände förrförra våren med Skyrim. Jag skyndade mig hem efter jobbet, och satt sen klistrad till 1 på natten. Best of times!

Förra veckan kollade jag, och en kompis, på 2 säsonger av Bates motel på 4 dagar. Samma sak: best of times! Den stora frågan är om det är eskapism som det rör sig om?

För några år sedan läste jag en kurs, Ontologi och realism (har jag för mig att den hette), på Linköpings universitet. Båda mina historieuppsatser har handlat om historiefilosofi, och då blir teoridelen ofrånkomligen baserad på verklighetstolkning. Jag har hittills varit noggrann med att inte diskutera saker utifrån en vetenskaplig vinkel, eftersom man då missar 99% av befolkningen som inte kan referenserna eller begreppen, men det går inte att prata om verklighet utan att prata om Kant. Kants teorier om det okända är förmodligen en av de filosofiska strömningar som har haft störst inverkan på det västerländska tänkandet. Enkelt går det ut på att det finns en verklighet som vi uppfattar med våra sinnen, och en verklighet som ligger bortom det vi kan uppfatta och som således är dömd att förbli okänd. Sätter man det här i perspektiv till att man tidigare varit övertygad om att man med hjälp av förnuftet kan förstå verkligheten så inser man vilken bomb det här var. Det är också därför alla idag, från myndigheter till forskare till hobbyfilosofer, anser det inte bara finns en verklighet.

Under mitt liv har jag, sen jag var 13-14år, spenderat väldigt mycket tid med näsan i en bok, eller traskandes längs stränder. Jag gick från att läsa fantasy (Tolkien, Jordan, Kerr) till att läsa grabblitteratur (Kerouac, Lundell, Hemingway) till att läsa intellektuell litteratur (Fowles, Dostojevskij, Eco), samtidigt som jag hade blicken riktad mot den obrutna horisonten (eftersom jag alltid bott vid havet). Är det eskapism som jag ägnat hela mitt liv åt? Idag är mina favoritförfattare Conrad, Greene och Nunn, vilka har det gemensamt att de är fantastiskt duktiga berättare.

Det kom fram en farbror en gång när jag satt på Almedalsbiblioteket, och just läste serierna i DN. ”Sorken (pojken på gotländska) läser serierna”, sa han, och då jag frågade vad han menade med det förklarade han att han aldrig läste någonting som inte var på riktigt.Så kan det vara för vissa.

I början av 2000-talet hade jag en kompis som var en central del av ravekulturen i Europa. Han rörde sig från irländska glens, till de transylvanska bergen, till klubbarna i Köpenhamn och Barcelona, till tyska fält, och till skogaran utanför Göteborg och Malmö. Några gånger följde jag med honom, och eftersom jag var i hans sällskap kom jag in bakom allting. På dessa ställen är det fullt av människor som på olika sätt försöker utmana verkligheten. Förutom det att dansandet har ett trance-syfte så har man skapat en massa myter. Det vimlade faktiskt av helnykterister, som inte ville vara på vanliga krogar, och som tyckte det var kul att klä sig i neon och åka ut och dansa i skogen. Det här var inte riktigt min arena, men det bjöd på en del intressanta upplevelser.

En anekdot är från då jag var på Sveriges enda ravefestival, i skogarna utanför Göteborg. Min uppgift under natten var att sitta i ett militärtält, som fungerade som backstage, och hålla fyr i en kamin samtidigt som jag vaktade två Ica-kassar innehållandes 350000kr (intäkterna för hela festivalen) i oräknade sedlar. Det kanske låter riskfyllt men det var nog helt ofarligt. Polisen var med på noterna och ,förutom att man var där en masse, så hade man medlat under dagen då en bondracka hade ställt ut bockar över vägen, som gick över hans privata mark, och uppmanat arrangören att slänga åt markägaren 10000kr svart, vilket man också gjorde och som löste situationen. Utöver polisen fanns det också en massa inhyrda vakter, så det hela var nog helt säkert.

Jag har två saker som jag vill göra under de närmaste åren. En är att spendera tid i ett theravada-buddhistiskt tempel i Sydostasien (är verkligheten en illusion och tillvarons enda sanning lidande?). En annan är att spendera tid hos toltekerna i bergen i södra Mexiko (svetthyddor och mysticism).

Mexiko ja, jag och en kompis var där för snart två år sedan. Det är ett fantastiskt land på många sätt. Filmen Savages, av Oliver stone, ger en bra beskrivning av vad Mexiko kan vara. På ena sidan gränsen har vi Kalifornien, peaken av vår västerländska civilisation och där våra drömmar produceras, och på den andra sidan har vi det vilda Mexiko som nuförtiden är skådeplatsen för ofattbara grymheter. Filmen speglar hur folk från de båda sidorna av gränsen, som är knivskarp, betraktar varandra med misstankar och som vildar. Ordet Savages används också i verkligheten av kartellkrigarna, och man kallar sig själva det om man är beredd att utföra vilka grymheter som helst.

En anekdot här är från en natt som vi spenderade hemma hos en kille som jobbade med turism. Han var jämnårig, och jobbade som inkastare till en restaurang på Isla Muejeros. Vi hade blivit kompisar med honom, han var skittrevlig, och nu var vi för första gången hembjudna till hans spartanska hem. En bit in på kvällen noterar min kompis alla ärr som vår värd har och frågar vad de beror på (knogar och spridda delar av den synliga huden var som reliefkartor). Det visar sig att han varit medlem i en kartell uppe i norr, men när alla hans manliga släktingar blivit mördade, pappa och bröder och kusiner och farbröder, hade han tagit sin mamma och flyttat söderut för att börja arbeta med turism. Hans kommentar till hela situationen var ”It´s really sad!”

Jag älskar alla som utmanar verkligheten, eller som har totalt annorlunda upplevelser av livet. Det är också som att jag har en talang för att umgås med de, även om det finns saker som vi aldrig kan dela. Är jag heltidseskapist? Knappast. Jag läste att ca 10 % av befolkningen har en gen som gör oss mer benägna att dras till äventyr. Så skulle det kunna vara, men är jag en äventyrare? Knappast. Jag älskar trygghet och fasta rutiner, men behöver se något annat då och då. Sen är jag definitivt ingen kicksökare, vilket bevisas av att jag både är rädd för höga höjder och höga farter.

Jag inser att min läggning kan vara farlig för hälsan, även om det oftast inte är så farligt som man kan tro. Det är farligt att söka sig bortom upptrampade vägar, och det är farligt att tänka på filosofiska frågor för mycket. Däremot tror jag att man kan hitta en balans, och man hittar strategier för att klara sig undan akuta faror (vilka är de värsta). Man blir också smartare, och försiktigare, med åren.

Hur rimmar då den här läggningen (för det är nästan vad det är) med mitt arbete? Alldeles utmärkt skulle jag säga. Det finns olika sätt att jobba med PR. Ett är att bli en munk, och vara oerhört skicklig på det analytiska. En annan är att vara halvgalen och ha förmågen att se saker ur de mest udda vinklar, och att inse att ingenting är omöjligt. Nyfikenhet, och en förmåga att ta ett steg tillbaka (så att de kausala sambanden uppenbarar sig) är också viktiga förmågor för en kommunikatör. Sen tror jag också att det här kan göra en helt immun mot smällar i yrkeslivet, vilket kan vara en styrka då man hela tiden jobbar med att sälja in/och utföra uppdrag. Sen är vår svenska tankevärld, med jante och källkritik, inget vidare om man vill uträtta stordåd.

Verkligheten då, är den en eller flera? Ingen aning, både och skulle jag nog säga, om någon frågade. Det är dock tveksamt att den skulle gå att uppfatta fel.

Sen finns det så klart andra perspektiv. Under de senaste två månaderna har jag en fd flickvän som fött tvillingar, och en fd flickvän som köpt hus utanför Gislaved, och ingen av dessa företeelser hade, för tillfället, synkat med mig.