Almedalsveckan - Stockholm - Norrbotten
Det sista seminariet jag var på under Almedalsveckan anordnades av Chalmers och handlade om big data. Minst briljanta i panelen var troligen Bo Rothstein och Brit Stakston, och de är ganska bra. Seminariet var alltså grymt, och den tätaste debatten var mellan en kille som var forskningsledare för ett datavetenskapligt centrum och en professor, i datavetenskap, som startat eget och idag ägnade sig åt riskbedömning åt företag och stater. Man kan idag göra väldigt mycket med big data, och det är väldigt likt att förutsäga framtiden. Egentligen, som jag förstod det som, är det bara etiken som sätter gränser. Efter det seminariet kände jag att jag var färdig med veckan. Dagen efter skulle jag lämna ön, men jag hade också tappat sugen till att lyssna på rättshaveristerna som skrek ut sina budskap på gatorna. "PR-förtegen kontrollerar vad tidningarna ska innehålla", "inför köttskatt" och "förbjud allt som är roligt".
Därpå följde några riktigt varma dagar i Stockholm. Vi gled runt på uteserveringar och badade i Rålis. Kollade True detective, och lyssnade på när Marc Maron intervjuade Barack Obama.
Från Stockholm tog jag flyget till Kallax, där Anja mötte upp mig med bil. Det här är den längsta perioden vi varit ifrån varandra sen vi träffades. Det var ett mycket kärt återseende, och från Kallax körde vi mot Seskarö. Anja har sina rötter där, och på en strandtomt har hennes farfar byggt några sommarstugor. Han var folkskolelärare på ön en gång för längesedan, och när han skulle flytta därifrån köpte han tomten och byggde en sommarstuga på den. Det är verkligen rötter, på riktigt, och varenda pinal, eller träbalk, går att spåra bakåt i tiden. En installation med pipor hade en gång i tiden skapats av Anjas farfars morfar. Stugan hade inget rinnande vatten utan för att tvätta sig fick man basta och därefter bada i havet. Det är något särskilt att basta i en vedeldad bastu så att svetten rinner och därefter springa ut nakna i trettongradigt vatten. Det vatten som tidigare varit iskallt kändes nu skönt och vitaliserande. Jäkligt coolt att det kan fungera så. Dagarna ägnade vi annars åt att paddla kajak, vandra i skogen med hunden och äta en massa god mat.
Det är speciellt med Norrbotten. På ett sätt känns det mera främmande än vad faktiskt Barcelona gör. Jorden är så näringsfattig att träden växer långsamt och med stora, naturliga, mellanrum. Vägarna är spikraka, skogarna är eviga och överallt är det långt. Sen är all mark täckt med bärsnår, och bara på sommarstugans tomt finns det mer blåbär än vad man orkar plocka. I havet finns det fortfarande fisk, och för bofasta går det att leva av naturen året runt. Folket är kritvita, homogena och tysta. Nykterhetsröreslen försvann aldrig däruppe och många är medlemmar i olika frireligiösa förbund. Sen funderar jag på hur man som människa påverkas av att det är beckmörkt åtta månader per år och de övriga fyra är det ljust dygnet runt. Hur man kan sitta och prata fram till kockan ett på natten och det fortfarande är ljust ute.
Vildmarkslivet på Seskarö är en annorlunda sommarupplevelse mot jag vad är van vid. På Gotland är det varmt, kalkbrotten knappt svalkande och uteserveringarna är fulla av folk. Seskarö är en mycket mera stillsam upplevelse, och man är mycket närmare naturen. För framtiden är det definitivt en bra uppdelning.
Nu blir det skärgårdsfest i Grisslehamn, Ålandskryssning och därefter segling och Gotland.
