Bröllopsyra m.m.
Vi kom till Gotland på söndagen, sex dagar före bröllopet. Det fanns en lång att göra lista men redan på måndagen hade vi klarat av flera av de tunga punkterna. Sen hände det lite varje dag men vi hade också möjlighet att slappna av. Gå upp vid 10, dricka kaffe i solen omgärdad av rosenbuskar i en timme, åka och bada i kalkbrotten samt ta långa turer med hunden. Tio minuters promenad från där mina föräldrar bor finns ett stort område där det en gång fanns en sjö, som har en väldigt unik karg karaktär, och det blev Anja förtjust i så där gick vi varje dag.
På torsdag kvart i nio på morgonen kom den första gästen. Det var Ritu, min gamla klasskompis från journalistiken i Umeå, som kom inflygandes. Vi hade handling av all mat kvar, men annars var det nu dags att komma i festmode. Några kriser uppstod då Ritus resväska först inte var med planet, och det fortsatte med att bestmannen hade bokat fel vecka för färjan och flaggade för att han inte skulle komma över. Som tur var kom Ritus väska åkandes med taxi på eftermiddagen och bestmannen kom med nästgående färja. Vi mötte honom, och hans fru, i hamnen där vi åt en bit och chillade lite. Sen när vi skulle åka hem startade inte bilen eftersom vi glömt framljuset på (i amerikanska bilar stänger man på och av det separat från bilen), men i sådana lägen är min far en klippa så det tog nog inte mer än 10 minuter så var han där och ordnade upp allt.
På fredagen anlände ca 80 % av alla gäster varav ca 15 skulle bo hos oss. Folk droppade in under hela dagen samtidigt som vi ställde i ordning i församlingshemmet där festen skulle vara.
På fredagskvällen var det mingel i min föräldrars trädgård. Min tanke var att när folk åker så långt måste man se till att de inte blir lämnade hängande. Vi bjöd på smörgåstårta, och vin att dricka, och efter att det blivit kallt ute satt alla i mina föräldrars vardagsrum och pratade i små grupper. Minglet var en briljant lösning i det att många aldrig hade setts förut och nu kunde man sitta och småprata på ett sätt som man aldrig hade kunnat göra vid själva bröllopsmiddagen.
Min kompis Stefan kom ensam från Stockholm, och kände ingen annan som var där. Jag visste också att han var lite ovan vid den här typen av situationer (han är som jag och uppskattar att leva ett stilla liv i all enkelhet) och även han var osäker på hur det skulle bli så han hade förberett sig med böcker och podcasts om han skulle känna att han ville dra sig undan. Hans kommentar efteråt var, då han kramade om min mor innan han åkte, att "minglet var fantastiskt, och bröllopet var ännu bättre". Han var också en av många som för första gången besökte Gotland och det är svårt att inte bli förförd när vädret är perfekt. De har byggt om kring färjeterminalen och känslan av att ha kommit utomlands minskar inte direkt av att där nu finns en massa palmer.
Så till bröllopet. Jag, Anja och Stefan hade sovit i båten men från det att vi vaknade på morgonen skulle vi som brudpar inte se varandra. Jag tog en sväng till Lummelunda men därefter hängde jag och Stefan i sviten, som var hyrd inför kvällen, och gjorde oss i ordning.
Tio över tre lämnade vi staden och for mot kyrkan. För mig var anspänningen den största jag varit med om. Vi var lite sena och mitt sällskap undrade om jag inte borde vara lite glad istället då jag pekade finger åt bilar som körde alldeles för långsamt.
Vigseln var som en vigsel är, och jag stod bara och skakade (vilket inte syntes hörde jag) och försökte sätta på ringen på fel finger. Annars gick allt som på räls och den kvinnliga prästen skötte sig galant. Det var oväntat mycket av guds ord men det får man kanske räkna med om man gifter sig i en kyrka.
Sen stod alla och väntade på oss när vi kommer ut ur kyrkan, och det tar lite tid att krama femtio personer. Här började också gråten och jag tror att jag grät trettio gånger från den stunden. När kramandet ebbat ut fick alla gäster ett glas bubbel i församlingshemmets trädgård medan jag och Anja for i väg med bröllopsfotografen (en tjej från Stockholm som varmt kan rekommenderas) till Lickershamn. Pappa körde brudparet med sin veteran Citroen och fotografen, och hennes assistent, följde i två bilar. I Lickershamn tog hon 6-700 bilder på oss samtidigt som hon motade bort en full polack som också ville fota oss.
Det hölls sju tal under middagen. Mitt eget tal handlade mest om min och Anjas relation, och hur lyckligt lottade vi var, men jag lättade upp det lite med att varna för när det skulle komma pretentiösa meningar samt att jag bytte ut att vi ingick ett förbund inför "Gud och staten" till att vi ingick ett förbund inför "Gud och socialdemokratin". Anjas tal var väldigt känslosamt och jag blev så rörd att jag inte kommer ihåg ett ord av det. Min fars tal innehöll att han tidigare tyckt att giftermål var småborgerligt trams, att bästa tiden att besöka en socialassistent var halv elva på dagen (han har jobbat som det i 30 år och beskrev hur enda gången på dagen personalen var pigg var just halv elva på förmiddagen) samt ett, för honom, historiskt unikt bibelcitat. Utöver det hade han glömt sitt manus, men talet blev ändå helt fantastiskt. Några av Anjas kompisar höll också fantastiskt känslomässiga tal, och Anjas pappa höll ett tal där han tog upp att han var djupt imponerad av att jag i somras aldrig hade hört låten som Måns Zelmerlöv vann eurovisionsschlagerfestivalen med.
På söndagen ville jag och Anja vara kvar i vår bubbla, och vi stannade därför i båten istället för att åka ut till Lummelunda. Anja stack bara iväg för att betala personen vi anställt för att hjälpa till med städ och servering ( som fick dubbel ersättning eftersom hon gjort ett sådant strålande jobb. Hon bor på Gotland och är arbetslös, hon ville ha oss som referens, så om det är någon där som behöver en klippa kan vi förmedla kontakt.) På kvällen satt vi på Bolagets uteservering, åt hummer och drack champange som hovmästaren inledningsvis bjöd på.
Nu är vi tillbaka i Linköping. Första två dagarna var man som shellshocked men nu har vi börjat komma tillbaka. För första gången kändes det, för min del, faktiskt ok att staden vi bor i är Linköping. Att den är felbyggd är kanske inte hela världen.
Ikväll ska vi på kräftskiva med Anjas lärarkompisar, som var med på bröllopet, och nästa helg ska vi på surströmmingsskiva med samma gäng. Helgen efter är det Jennys disputationsfest (hon disputerar inom kirurgi samtidigt som hon blir färdig med AT:n) och den är festligt nog i Riddarhuset.
I veckan hände det en annan grej som gjorde mig lite förvånad. Jag bråkade med några Sverigedemokrater på facebook då det plötsligt kom ett meddelande från en tjej, som är kurd och som jag inte hade hört av sen det att vi läste gymnasiet ihop, där hon uttryckte sin uppskattning att det faktiskt finns svenskar som inte bara ser på invandrare som en kostnad. Jag blev lite paff eftersom jag upplevde att jag bråkade mer än att jag förde fram en åsikt men det slog mig också att hon faktiskt hade rätt i vad hon sa. Jag tycker ju faktiskt att det bästa för landet vore om vi hittade en större historia om Sverige som är inkluderande.
Vi har hittat en bröllopsresa. Florida i elva dagar med hyrbil och fyra fyrstjärniga hotell i fyra städer. Den är lite väl dyr, men vi får se. Annars hade jag gärna åkt tillbaka till Mexiko.
