weneedchange.blogg.se

Först av allt vill jag bara säga att ett lärosäte är nog den bästa arbetsplats man kan ha. Det är kreativa miljöer som är framåtriktande och man jobbar för det större goda. Samtidigt finns det en massa variabler som stökar till det hela. Man tävlar om studenter lärosätena i mellan, man tävlar om forskningsanslag och man tävlar om kunskapsföreträde. Sen har man olika uppdrag i form av att lära ut, forska och samverka.

Universitetslärare kan vara notoriskt svåra att samarbeta med, kan jag tycka. Alla är sina egna auktoriteter och blir nästan per definition snäva i det de ser. Jag var inblandad i en diskussion om lärosätens varumärke häromdagen, och typiskt nog är att många ville hitta på egna ord och byta ut ordet varumärke mot. Det ligger i mångas arbetsbeskrivning att hitta på nya ord, och vilka ord man ville hitta på styrdes av vad man trodde att ett varumärke var. Det är ett väldigt brett ord som kan handla om allt från spridning till krishantering eller bara skapa en trevlig arbetsplats där folk trivs. Sen kan det handla om självanalys, alltså veta vem man är och vartåt man är på väg. Men vem är då ett lärosäte? Ja, det är ett namn med en väldigt massa olika verksamheter bakom sig som kan ligga ganska långt ifrån varandra. Går det ens att ha en gemensamhetskänsla i en verksamhet som är så stökig, och som bedrivs på så många olika sätt?

Ett bra varumärkesarbete har väldigt noga identifierat allas uppgifter, och uppgifter gentemot varandra. Det blir ett bra ben att stå på. Sen kan man fundera över vilken som är den egentliga uppgiften för ett lärosäte. Är det inte att vara just framåtriktande, och kanske också tillgänglig?

Jag skulle vilja se att lärosätena blev sina egna mediehus i mycket större utsträckning än vad de är idag. Då skulle tillgängligheten kunna bli mycket större än vad den är också. Sen måste man börja förhålla sig till hur det offentliga samtalet ser ut idag, vilket digitaliseringen gjort helt vansinnigt. I princip är det bara ett oändligt antal röster. Där skulle lärosätenas medieplattformar kunna bli en lugnare, mera eftertänksam, plats. Då riktar man varumärkesarbetet från marknadsföring till tillgänglighet också. Och då kommer också marknadsföringen på köpet, eftersom den viktigaste marknadsföringaspekten är kännedom. Forskningskommunikationen måste också vara den smartaste kommunikationen, eftersom alla egentligen är målgruppen, då man arbetar på uppdrag av skattebetalarna, vilket inte går att ha som målgrupp för har man det missar man automatiskt målet eftersom att skriver man för alla skriver man för ingen.

Idag bedrivs en stor del av kommunikationen via sociala medier, vilket jag kan tycka att man helt kan sluta med. Det är bättre för alla om man har ett eget mediehus, och inte bara alltid är en del av ett brus. Sociala medier är ju inte särskilt sociala heller, utan man når ändå bara ett visst segment som man kanske ändå skulle ha nått. Visst är digital marknadsföring oerhört effektiv om man vill sälja, men lärosätena ska inte sälja utan de ska integreras. Det är det som borde vara uppdraget för kommunikationen, inget annat. Då blir man en god influens istället för att som idag bara vara en primitiv aktör i en ständigt pågående tävling.