Tankar kring fotbollshuliganism
Fotbollshuliganer är en kategori av människor som jag sprungit på vid ett antal tillfällen genom åren. Jag har också läst reportageböcker om fenomenet, samt sett filmer om det. Bland annat Bill Bufords bok ”Bland huliganerna”, samt filmer som The Football Factory och Green Street. Anledningen till att jag sprungit på huliganer då och då är dels att jag rört mig i Stockholm, och dels att de verkar vara så många. Eftersom det är tydligt att fotbollshuliganism är något som man måste förhålla sig till har jag sett till att, som jag nästan alltid brukar göra, läsa på kring området.
Min egen erfarenhet av live fotboll är ytterst begränsad. Har varit på några allsvenska matcher och slagits av hur lite man ser av själva fotbollen eftersom den oftast är så långt borta, att de flesta verkar vara där för att dela en kollektiv upplevelse samt av hur hätsk stämning vid sidan av, och omkring, planen verkar vara. Jag brukar själv undvika de centrala delarna av staden när det är derbyn, eftersom jag inte gillar att hamna på en tunnelbaneperrong full av skrikande supporters.
Utifrån det här skulle jag vilja resonera lite.
41-årig flerbarnsfar är något som skulle kunna stämma in på ganska många huliganer. Ingen aning om hur det var i det här fallet med honom som dog, men oftast så slås man av hur ordnade liv de som kallas för huliganer har. Man måste förstå när man talar om huliganer att de är nästan uteslutande enhuliganer när det är match. Utanför matcherna kan man nästan slås av hur harmoniska de är. Jag generaliserar, men det finns nog inget annat sätt att angripa det.
I alla fall. Det rör sig oftast om människor med stabil bakgrund, som lever under stabila förhållanden och som ofta känns märkligt tillfreds, som att de har hittat sin ventil eller sitt sammanhang. Sen kan det säkert ha funnits orosmoln någon gång i ungdomen hos många, men i vuxen ålder är de bortblåsta.
Fenomenet huliganismen då. Ja, i mina ögon är det inte helt olikt en kult. En kult som använder kaoset kring matcherna, att polisen alltid är i underläge vid så stora samlingar av människor, och i det söker tillfällen att slåss utan att bli straffad för det. Samtidigt finns det en tydlig kärlek till laget; man kan alla spelarna, och har sett alla matcher under sin vuxna ålder. Man talar också ofta om att ”laget före allt” och att "det är vi som är (lagnamn)". Sen våldet. Ja, där har man sina egna reglar. Och man har, vilket jag kan tycka är intressant, sina egna hjältar. Det finns en mängd historier om legendariska slagskämpar som fått erbjudanden om att börja jobba som torpeder, men man gör det inte eftersom det inte är det som det handlar.
Finns det då något som samhället kan göra? Ytterst tveksamt. Eftersom det rör sig mera om en kult, än om en organiserad brottslighet, finns det nästan ingen kriminalitet att gå på. Den kriminalitet som finns går nästan inte att komma åt eftersom den är isolerad till våldet, samt omgärdas av tysthetslöften. Sen har man hittat väldigt bra system för att rättfärdiga det man gör som t.ex. ”det är vi som är laget”. Analyserar man det så kommer man aldrig att lyssna på argument om att man förstör för fotbollen. Samtidigt verkar det inte vara något problem med nyrekrytering, så ja, vi kommer nog att få vänja oss vid fotbollshuliganismen. Och att folk dör då och då. I det långa loppet kommer den kanske att försvinna, men för nu verkar den vara här för att stanna.
