Media och politiker, politik och person
Det är förbluffande, tycker jag, hur ofta folk i ens omgivning blandar ihop politik och person. Är man vänsterpartist måste man anse att alla borgerliga politiker är osympatiska personer, som dessutom troligen inte är ärliga med det man säger. Är man borgerlig måste alla på vänstersidan vara kommunister som förespråkar diktatur. Den andra sidan är alltid oärlig med det man säger, och har alltid en dold agenda.
Det slog mig när jag lyssnade på Jimmie Åkesson igår att han faktiskt kan tro på det han säger, att han inte anser sig vara rasist. Nog för att jag tror att hela den Sverigedemokratiska rörelsen skulle rasa utan honom, och det gör honom som person faktiskt ytterst problematisk, men det är för att han är jäkla skicklig och inte tvärtom. Det är bara att jämföra med Gustav Fridolin, som gjorde riktigt dåligt ifrån sig, så klarade sig Jimmie Åkesson jämförelsevis kanon, och honom vill man inget hellre än att sätta dit. Nu är Jimmies budskapscirkel oerhört svår att slå hål på, eftersom han kommer tillbaka till invandringen vilket problem man än tar upp. Med det nya man kommit på, att en miljard i Jordanien gör mer nytta än 150 miljarder i Sverige för flyktingar, blir han nästintill osårbar då han inte ens blir krass en antihumanist.
Samtidigt ska man veta att journalister nästan alltid kan göra bort en politiker. Därför är det inte så konstigt att Sverigedemokrater runtom i landet gör bort sig hela tiden, de är bara vanliga medborgare som får en kamera upptryckt i ansiktet och alla partier hade man kunnat göra samma sak med. När jag gjorde praktik på SVT 2008 ringde jag upp den ledande socialdemokraten i Umeå, som man toppade sin lista till EU med, och frågade varför han inte deltog i den sista stora debatten före valet varpå han svarade "jag kunde ju inte veta att TV skulle vara där". TV hade antagligen inte varit där om det inte hade varit för att jag gjorde praktik och skulle få pröva på att bevaka lokalpolitik, men hans obetänkta svar gjorde att jag kunde göra en artikel på det i vilken han framstod som en jubelidiot. En senior grävande journalist tog mig avsides efteråt och förklarade att om vi ville det så kunde vi alltid göra bort en politiker, "men är det verkligen vår uppgift?" Jag vänder mig inte emot att folk tycker att Jimmie Åkesson är en livsfarlig, och ytterst tveksam, person men kom inte och säg att han inte är en duktig politiker. Bara för att du inte håller med honom innebär inte det att han är kass. Skulle jag rösta efter den politiker som jag tycker bäst om skulle jag rösta på Göran Hägglund, fast jag tycker att övriga Kd står för en jäkligt unken politik så det vore märkligt om jag gjorde det.
Jag har personligen svårare att förhålla mig till Sd nu än tidigare. Insikten att de faktiskt kan tro på det dem säger gör att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera dem. Det var enklare när jag tänkte att de ljög, gentemot nu. Allting är inte strategi, och en kamp om makt. Sd verkar ha en vision, och det gör att man inte bara kan skaka av sig dem. På samma sätt som Nya moderaterna hade en annan vision gentemot Moderaterna, och det faktiskt gjorde att man vann två val. Det blir svårare om man tänker så.
